Standard (EADGBE)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,

inom ett mörker sig slutar,

hur guld och purpur i skoveln, där,

( )

byts till grus och klu- -tar.

Vinkar Charon från sin brusande älv,

och tre gånger sen dödgrävaren själv,

mer du din druvan din ryster.

Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv

gravvård över vår sy- -ster!

Ack längtansvärda, och bortskymda skjul

under de susande grenar,

där tid och döden en skönhet och ful

till ett stoft förenar!

Till dig aldrig avund sökt någon stig;

lyckan, eljest uti flykten så vig,

aldrig kring grifterna ilar.

Ovän där väpnad, vad synes väl dig,

bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön,

lövad står kantorn i porten

och till de skrålande gossarnas bön

helgas denna orten.

Vägen opp till templets griftprydda stad

kantas mellan rosors gulnade blad,

multnande plankor och bårar;

till dess den långa och svartklädda rad

mjukt sig bugar i tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,

grälmakar Löfberg, din maka,

ej mer från gräset långhalsig och smal

hon än glor tillbaka.

Hon från Dantobommen skildes i dag

och med henne alla lustiga lag.

Vem skall nu flaskan befalla?

Torstig var hon och urtorstig är jag;

vi är torstiga alla.