Standard (EADGBE)
Det är så typiskt på sitt sätt, att jag kom hem försent igen
Jag gjorde aldrig någonting rätt, jag gav väl upp för längesen
Jag tar min första cigarett, i det som en gång var mitt hem
Jag ser skuggan av en pojke, han står darrande och stum
Vid ditt hjärtas slutna rum
Men jag har märkt att år för år, så ser jag mer av dig i mig
I allt jag gör finns dina ord, fast än jag fåfängt värjer mig.
Det är så typiskt dig att gå, när jag nu vill fråga dig.
Där står en liten pojke, han står darrande och stum
Vid ditt hjärtas slutna rum
Du var så länge denna bild, av allt jag inte velat va.
Så det känns konstigt att jag saknar dig idag.
Det tog väl tjugo år och inse, att jag felat också jag
Men det är svårt att helt förlåta, att du låtit mig stå stum
Vid ditt hjärtas slutna rum
I en låda på ditt bord, där stod ett brev du aldrig sänt
Där några valhänt skrivna ord, ställde dörrarna på glänt
Och där av ljuset tydliggjord, där står en man jag aldrig känt
Han som velat och sen tvekat, och sen står darrande och stum
Vid ditt hjärtas slutna rum
Du var så länge denna bild, av allt jag inte velat va.
Nu såg jag pappan, som du en gång ville va.
Det tog väl tjugo år och inse, att jag felat också jag
Och jag ångrar och jag sörjer, att jag aldrig upptäckt förr
Att, från ditt hjärtas slutna rum, där fanns en dörr
Till mitt hjärtas slutna rum fanns en dörr
Till ditt hjärtas slutna rum